Jag ångrar ibland att jag inte sökt mig till ett riktigt nödvändigt yrke. Ett yrke där jag kan vara stolt över det jag gör och känna att jag både gjort skillnad och nytta efter arbetsdagens slut. Läkare till exempel. Det är väl egentligen inget fel på mitt jobb. Jag är tjänsteman och gör ett jobb som både efterfrågas och betalar sig bra. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det hade känts mer meningsfullt att rädda liv som läkare och brandmän gör än att sitta och hitta på saker till företag som jag gör nu. Nu måste ju någon jobba med vanliga jobb och betala in skatt så samhället har råd med läkare, poliser och ambulanspersonal. Kanske har det att göra med alla filmer, serier och böcker jag sett genom åren. Få filmer skildrar vardagen (jo ja vet The Office, med det räknas inte) på ett vanligt kontor. Vilket inte är så konstigt jag ju har inte direkt något spännande för mig. Sen är heller inget som säger att jag hade blivit en bra läkare eller polis. Jag kanske inte ska klaga så mycket. Jag tror att jag är bra på det jag gör och det räcker ganska långt.